Man kan ju bara inte låta bli ibland, oavsett högriskfaktor på titeln smygtittare, men bor man i ett högt hus mittemot ett annat högt hus finns det många fönster att betrakta. Speciellt om samtalet dör ut och det enda som syns i den mörka natten är ljusen i fönstrena där mittemot.
Hoppsan hoppsan, på andra våningen förekommer soffmys som övergått till en del mer värmebildande aktiviteter.
Tjejkväll, tänk rosa drinkar med tomtebloss, tänk oliver som enda mat. Dämpad mysjazz i bakgrunden och tända värmeljus, rödvin och choklad. Well?
Snarare grillning, öl och rock. Ogenerat avslöjande intima detaljer om de senaste. Småfulla sanningar och råd om tillvägagångssätt som ibland slutar med de där pinsamma telefonsamtalen man önskar att man aldrig ringt.
Kanske kombinationen?
Själv jobbar jag från tolv dagen efter och det överlever man på. Fast Tullinge är en bit hemifrån. Japp folks, grillkväll med tjejerna hos Fox! Fast hon saknar sina rockpojkar… vi får se hur det blir med den saken. Vi ska ju SATCa nästa vecka också.
‘Har ni setsa? Kanal ett!’ Vad säger de? Jag hör fortfarande inte…
Bolibompanostalgi på hög nivå! Karin och Mårten, Johan och Pip, gamla Björnes Magasin, Ika i rutan, Trasdockorna, Täppas! Och den kluriga gubben som målade sagor i fil. Låt mig uppleva min barndom igen!
Trettiosex kvadratmeter på Mariaberget, en vindsvåning med ett sånt där fräscht Jamie Oliver-kök och stor terass med utsikt över takåsarna. Förvånansvärt välfungerande sovloft som jag annars så snabbt förkastar. Föraktar. Ser alltid framför mig hur jag slår huvudet i taket och halkar ner för en alldeles för brant trappa mitt i morgonstressen. Lägenheten ligger praktiskt taget ovanpå träningen dessutom. Morgonpass javisst – jag går dit i nattlinnet.
En viss studiokänsla infinner sig. Badrummet är nyrenoverat det också, stort, fräscht. Vita stenväggar, trägolv, högt i tak och så vidare och så vidare.
Varför har jag inte två mille över, bara sådär? Jeez, där vill jag bo!
Observatorielunden, engångsgrillar och en hemmagjord fotboll. Det känns som man är sjutton igen, vi sitter i eftermiddagssolen – snackar skit, spånar quarneval, spelar sopboll och terrängboule. Skratten hörs långväga och i utkanten av den ring vi sitter i får vi tillfälligt sällskap av en förståndshandikappad pojke som gärna vill vara med.
Oftast befann man sig i och för sig i vitan eller tanto när det begav sig. Nära hem om inte annat. Dessutom var det lite av en grej att vara just där.
Årets första riktiga grillkväll slutade hemma i Tyresö trots att jag allra helst hade knallat hem till söder, nynnar på Fritjof Anderssons Paradmarsch och undrar om det inte finns en lite somrigare låt att få på hjärnan.
Det blir ‘Ingen sommar utan Reggae’ och plötsligt får jag studentenryck och den långa vägen hem blir lite kortare.
En av dagarna efter denna långa antivinter var jag på väg hem till en kompis. Helgen hade varit full av regn och gråa dagar, så morgonens sol var mer än välkommen och jag tog en omväg genom parken för att få så mycket som möjligt. Han i sin tur hade stått i köket och känt solen värma äntligen, vände sig om för att se, och där kom jag! Det var som ett tecken.
Så vill jag ha det, att jag kommer med solen. Som att det är jag som kommer med värmen och glädjen och lata dagar med glass och grill och bad och vänner.