Imorse var det aktiv städning som gällde, när glasbordet blänkte och lägenheten luktade fräscht igen var det dags för nästa mission den här helgen. Släpa väska. Eller ja, diffa.
Det var nästan för vackert väder för att sitta inne hela dagen böjd över böckerna, så vi hamnade utanför, på en stenbänkvid Millespottan där vi lapade lite sol och klunkade kaffe från sleven. Så småningom tog vi i alla fall tag i saker och ting och nu är huvudet överfyllt. Nästan så pass att det rinner ut lite Metoder och Linjäriseringar.
Kanske försöker jag trycka in lite mer information ikväll, vi får se. Men just nu är det paus som gäller.
Älsklingarna växer så det knakar. Jag skaffade mig en statusuppdatering nyss: M kan läsa en bok och J har fått ett stawaaskepp (övers. Star Wars-skepp) i lego. Jeez vad jag saknar dem!
Jag vill inte bo i Tyresö och det skrämmer mig, dels känslan att verkligen inte vilja och dels att jag måste berätta det för folket därborta. Dessutom vet jag inte hur jag skulle klara mig utan killarna. Å andra sidan hinner jag knappt träffa dem överhuvudtaget som det är nu, med de tider jag har att följa vad gäller skola och träning.
På tal om tid så vill och tänker jag söka spexet i år. Men hur fasen ska jag få ihop schemat då? Jag gör en Gannt, ställer upp milstolpar och använder hela färgpaletten men vad hjälper det? 24 timmar: Skola, aikido, familj, jobb, spex, (sömn?) och det där andra de pratar om. Vad hette det nu då? Just det. Socialt liv.
Myser lite med the Skärgårdsdoktorn theme bara för att jag snackade om Sören förut. J var som galen i serien men det berodde nog bara på hennes uppväxt – som allting annat alltid gör enligt de snälla männen i vita rockar.
Tinningarna dunkar migränaktigt, jag klassar det som migränaktigt trots att jag aldrig har haft det. Ont gör det i alla fall. Hoppas bara att det någon dag framöver kan räknas som ’sjuk’ för jag vill verkligen inte mer. Jag vill inte ha de där pengarna, det enda jag skulle vilja använda dem till är att köpa mig den fritiden.
Vaktavlösningen vid slottet i hundra graders värme och trängsel bland åskådarna resulterade i ett snabbt beslut om bad vid närmaste strand - snarast. Bland alla blåklädda tomtar lyckades jag få syn på H i alla fall, och det var ju litegrann syftet. Jag hade lovat att spana in ryttarskillsen som sagt och vem tackar nej till uniformerade killar? Vi hamnade mitt i en skock turister med allsköns förevigande apparater och S ville se vakten blinka. När vi väl kunnat konstatera att Madame Tussaud’s inte haft ett finger med i leken drog sig var och en hem till sitt för att käka en bit och byta om.
Vi möts igen på 4an mot Rålis.
Senare om inte genast blir det ett telefonsamtal till Tyresö för att höra efter om de har kommit hem eller när de annars tänkt göra det. Funderar på att inte flytta dit igen. Men stora beslut kräver mycket tankeverksamhet som jag inte riktigt hunnit med. Å andra sidan har jag bott här i två veckor och jag trivs med det, jag trivs däremot inte ens med tanken på att bo där.
S ringde. Jag ringer Tyresö senare för nu måste jag sticka. Bad, chill. Jag är ledig idag!
Jag utlyser Force Majeur för att jag inte kunnat vattna blommorna eller mata fiskarna under strejken! Ändå känner jag skuld. Det är lite orättvist. Om jag kliver upp tidigt-tidigt imorgon kanske jag hinner åka dit innan jag ska träffa H, men med jobb och grejer är det otroligt svårt att få planerna att rulla smidigt.
Jag förstår inte varför de inte bad grannarna? Varför ska jag som måste ta mig från Mariatorget åka till Tyresö under strejken när grannarna i princip finns vägg-i-vägg? För att kunna ta mig dit måste jag alltså gå från Handen dit pendeln går. Det är långt. Grannarna (det gulliga penionerade paret som killarna nästan adopterat som stand-in-morföräldrar) kan vattna och mata varje dag. Och posten! Den ligger säkert kvar i brevlådan sedan förra veckan om ingen stulit våra räkningar och vår reklam.
Mitt starkaste argument är strejken. Nästa argument är jobbet. Heltid betyder nio timmar aktivt arbete, och som arvodist är jag ledig typ en dag i veckan. Förra veckan var jag där då. Vattnade och matade. Den här veckan har de redan kommit hem när jag väl får min ledighet. Hinner du träffa kompisar? undrar de. Men jag vet att de blir besvikna när de kommer hem.
Tjejkväll, tänk rosa drinkar med tomtebloss, tänk oliver som enda mat. Dämpad mysjazz i bakgrunden och tända värmeljus, rödvin och choklad. Well?
Snarare grillning, öl och rock. Ogenerat avslöjande intima detaljer om de senaste. Småfulla sanningar och råd om tillvägagångssätt som ibland slutar med de där pinsamma telefonsamtalen man önskar att man aldrig ringt.
Kanske kombinationen?
Själv jobbar jag från tolv dagen efter och det överlever man på. Fast Tullinge är en bit hemifrån. Japp folks, grillkväll med tjejerna hos Fox! Fast hon saknar sina rockpojkar… vi får se hur det blir med den saken. Vi ska ju SATCa nästa vecka också.
Jul och nyår ska firas hemma i Thailand! The hoods är förhoppningsvis färdigbyggt då, annars föredrar vi nog att låna polarnas hus #1. Första gången utan snö faktiskt, har lyckats med konststycket att alltid fira de där högtiderna i äkta vinterlandskap. (Eventuellt får jag och N ta med någon kompis btw. More ’bout that när jag vet nåt!)
Men nu ska vi inte snacka vinter här. Det är sommar fortfarande, trots att det kändes helt risigt att gå till JOBBET i REGNET!!!
Jag ska skaffa mig en studio. Ännu en utställningsförfrågan och massa nya idéer pockar på, men platsbrist (bland annat) håller mig tillbaka. Men sommaren innebär i alla fall inte tidsbrist.
Litegrann kanske jag behöver skapa också.
Då behöver jag material att jobba med, och jag ska köpa ny symaskin. En bra kamera. NY-metoden, stora takfönster och stora drömmar. Might lead somewhere, you never know you know…
Batterierna tog slut och därmed också musiken. Snäckorna fick agera omvärldsskydd eller som det så fyndigt var beskrivet i den där boken som gavs bort – ‘jag är i min manbubbla’. Nog för att jag inte är man men det fungerade.
En slags frihet. Folk öppnade sig på ett helt annat sätt, på sätet mittemot pratades det högt och förtroligt i mobilen och fastän jag nyfiket betraktade och fick ögonkontakt fortsatte skvallret. Jag hörde ju ingenting. Jag lyssnade ju på musik. Det är förvånansvärt vilka problem människor står inför, vissa smådetaljer en annan inte skulle bry sig om men också större spektakel som bara finns på film.
Om hakan föll ner och pratet dämpades där mittemot mig var det bara att ljudlöst mumla det hemliga watermelon några gånger och trumma lite med ena foten. Genast avslöjades några hemligheter till. Om hur den ena hade en affär med en tredje medan den andre som var gift med den fjärde hade barn med den tredje som sportade tillsammans med den förstes barn och dennes äkta hälft söp… Intriger. Om hur de framtida arvingarna till en suicidal man redan börjat argumentera för hur tillgångarna skulle delas upp.
Men en bra film kräver sin filmmusik och jag började längta hem till laddaren.
Vad ska man göra när man inte har något att göra? Ska jag ta en promenad eller kommer jag bara frysa? Jag behöver nån att snacka skit med! Ska jag ta ett bad eller kommer det bara ge mig ännu mer tid att upptäcka att jag inte har något att göra? Ska jag plugga ännu mer inför tentan som jag i alla fall inte kan bli mer förberedd till? (Eller är jag så långt från förberedd att jag inte riktigt vet var jag ska börja?) Ska jag ringa och telefonterrorisera alla jag känner? Alla kontakter i telefonboken, till och med dem jag inte visste att jag kände. Ska jag sätta mig under bordet och spela på läppen?
Stämma om gitarren? Sy fast några märken på fracken?
Jag måste ha nån att socialisera med! Det där med att bara rå om sig själv, att koppla av ensam och att bara vara är sysselsättningar jag inte riktigt förstår mig på faktiskt. Just nu behöver jag göra mig av med energi. Snart springer jag över och våldgästar nån. Random granne.
