Eller vadå? Har du ANDRA kompisar?

Älsklingarna växer så det knakar. Jag skaffade mig en statusuppdatering nyss: M kan läsa en bok och J har fått ett stawaaskepp (övers. Star Wars-skepp) i lego. Jeez vad jag saknar dem!

Jag vill inte bo i Tyresö och det skrämmer mig, dels känslan att verkligen inte vilja och dels att jag måste berätta det för folket därborta. Dessutom vet jag inte hur jag skulle klara mig utan killarna. Å andra sidan hinner jag knappt träffa dem överhuvudtaget som det är nu, med de tider jag har att följa vad gäller skola och träning.

På tal om tid så vill och tänker jag söka spexet i år. Men hur fasen ska jag få ihop schemat då? Jag gör en Gannt, ställer upp milstolpar och använder hela färgpaletten men vad hjälper det? 24 timmar: Skola, aikido, familj, jobb, spex, (sömn?) och det där andra de pratar om. Vad hette det nu då? Just det. Socialt liv.

hemma på vår gata

Centralen lämnas i all hast runt sjutiden med intentionen att de nu förmodligen döda fiskarna ska få spolas ned i toaletten utan att M&J upptäcker det, samt att blommorna ska få sitt vatten.

De odiskade tallrikarna och de utspridda resterna efter två veckors båttur vittnade om hemkomsten men huset var tomt och ingen svarade i sin mobil. Inga döda fiskar heller. Blommorna levde än. Tack vare regnet kanske. Till och med brevlådan var tömd.

En stunds bekraktande av förödelsen, för det var ju så städat bara för någon dag sedan, en lapp på bordet puss och kram och sedan bussen hem. Hemma väntade en namnsdagsmiddag, för precis som de andra två namnen ska Johanna firas!

Vad hände med fritiden?

Jag utlyser Force Majeur för att jag inte kunnat vattna blommorna eller mata fiskarna under strejken! Ändå känner jag skuld. Det är lite orättvist. Om jag kliver upp tidigt-tidigt imorgon kanske jag hinner åka dit innan jag ska träffa H, men med jobb och grejer är det otroligt svårt att få planerna att rulla smidigt.

Jag förstår inte varför de inte bad grannarna? Varför ska jag som måste ta mig från Mariatorget åka till Tyresö under strejken när grannarna i princip finns vägg-i-vägg? För att kunna ta mig dit måste jag alltså gå från Handen dit pendeln går. Det är långt. Grannarna (det gulliga penionerade paret som killarna nästan adopterat som stand-in-morföräldrar) kan vattna och mata varje dag. Och posten! Den ligger säkert kvar i brevlådan sedan förra veckan om ingen stulit våra räkningar och vår reklam.

Mitt starkaste argument är strejken. Nästa argument är jobbet. Heltid betyder nio timmar aktivt arbete, och som arvodist är jag ledig typ en dag i veckan. Förra veckan var jag där då. Vattnade och matade. Den här veckan har de redan kommit hem när jag väl får min ledighet. Hinner du träffa kompisar? undrar de. Men jag vet att de blir besvikna när de kommer hem.

sand mellan tårna

Killen i strandbaren heter Kermit. Som grodan. Vi muppar vidare.

TIPS: Alla som åker till Alanya bör gå på Aspendos restaurang (och hälsa från mig)! Maten var den bästa vi åt och personalen den absolut trevligaste och personligaste! De kommer skicka julkort till oss…

Uppvaktningen hade hög nivå må jag säga. Komplimanger, blommor och ‘you are beautiful’ på bruten engelska. Som i en romantisk komedi, en ring föreställande en stor blomma, vikt och ihoppysslad av en servett. Förlovningsservetten som M beskrev den. Bara den inte blir blöt…

En liten grabb som på många sätt liknar brorsan gick runt och sålde femkronors armband. Ena kvällen skakade vi bara på huvudena och log men han sprang omkring och skrattade i alla fall, dansade med servitörerna och rufsade om i mitt hår. Nästa kväll när han fick syn på mig släppte han allt han hade för händer och sprang emot mig med en stor kram. Jag har fått en bror till. Vi busade lite och sen var jag såklart i stort behov av ett sånt där armband.

Han fick välja vad han tyckte att jag skulle ha. Ett enkelt armband av vita blankpolerade stenar i form av små hjärtan knöts omsorgsfullt om handleden. Det ser bra ut mot brännan dessutom!

E, som gav mig servettblomman, lovade att de skulle ta hand om honom.

Små stunder

Det var en lycklig ung man som kom och mötte mig vid grinden på dagis idag. Ett dödsföraktande långt hopp från den lilla gröna plastlastbilen och en tjurrusning med ett leende som gick från ena örat till det andra.

En lycka som abrupt tog slut då storebror av misstag kastade upp hans älskade Gosse, en tygtiger med oproportionerligt stora tassar fyllda med sand, på taket på fritids. En millisekunds eftertanke – sedan förvreds ansiktet i smärta, hjärtskärande smärta, som inte tog slut förrän uppmärksamheten kunde avledas med middagen vi lagade tillsammans under gråt och tandagnisslan.

Pappa Hjälte kom hem och plockade med sig stege och storebror. En stund senare var lyckan åter i lillebrors ansikte.

Morgon

Mina små busfrön, mina gnälliga, bråkiga, stökiga klätterapor. De är allt ganska fina ändå.

Att brutalt väckas alltför tidigt av ‘jagskaintehoppaisängenjaglovarfastbaralite’, kalla fötter och en hel livsåskådning upplevd under ett ögonblick och sammanfattad i en mening hör inte till ovanligheterna. Därför imponeras man av den otroliga medkänsla som ändå finns där nånstans. Naket och avskalat ärligt, med snuttefilten i ena handen, ståendes vid sidan av sängen med en kort förstående blick. Han renoverar interiören med pekfingret och jag tänker att han borde sluta med det där. Det ögonblicket var över lika fort.

Vardagen kom tillbaka, ljuset sipprade in genom gardinerna och väckarklockan ringde. Så plötsligt fast ändå självklart. ‘Vi ska bygga koja under bodet så du måste äta frukoss i vadassrummet.’