It’s all about game

De oräknerliga projekten börjar åtminstone bli någotsånär överskådliga och trots att halsen gör uppror och febern gäckar känns det hela lite lättare. Framröstad projektledare och genast tar jag tag i planering och annat bra. Att det ska krävas en titel för det. Delmål och mellanmål, jag ser framför mig fika i mängder och onödiga projektmöten som mynnar i ett beslut om ny mötestid. Sånt som projektledare gör.

I morse fick jag sällskap på tunnelbanan ända till Östermalmstorg, sen glömde jag bort allt och hajade inte till förrän vid Gärdet. Vilket intryck han måste gjort! Det resulterade i alla fall i en framtida praktikplats som låter skitspännande. Beslutet ligger hos mig så vi får se om jag kanske raggar upp något annat. Det verkar hur som helst kul!

Don’t go wasting your emotions var det en klok person som sa en gång. Jag kom att tänka på det när A nynnade på just den snutten i förmiddags. Så jävla sant. Jag ska komma ihåg det där.

Genans

Det finns vissa saker som gör mig fruktansvärt besvärat generad. En av de sakerna (har jag nu upptäckt) är att tvingas se alla Idol-auditions med folk som tror att de kan sjunga. KT skvallrade om vissa klipp och jag bet mig i läppen och höll ett krampaktigt tag om pallen jag sitter på men jag såg hela. Väldigt pinsamt. Det är som att jag måste skämmas åt de stackars satarna som inte har vett att skämmas själva.

Eller vadå? Har du ANDRA kompisar?

Älsklingarna växer så det knakar. Jag skaffade mig en statusuppdatering nyss: M kan läsa en bok och J har fått ett stawaaskepp (övers. Star Wars-skepp) i lego. Jeez vad jag saknar dem!

Jag vill inte bo i Tyresö och det skrämmer mig, dels känslan att verkligen inte vilja och dels att jag måste berätta det för folket därborta. Dessutom vet jag inte hur jag skulle klara mig utan killarna. Å andra sidan hinner jag knappt träffa dem överhuvudtaget som det är nu, med de tider jag har att följa vad gäller skola och träning.

På tal om tid så vill och tänker jag söka spexet i år. Men hur fasen ska jag få ihop schemat då? Jag gör en Gannt, ställer upp milstolpar och använder hela färgpaletten men vad hjälper det? 24 timmar: Skola, aikido, familj, jobb, spex, (sömn?) och det där andra de pratar om. Vad hette det nu då? Just det. Socialt liv.

Vardagslycka

Satt och fånlog för mig själv på tunnelbanan idag, med Robbie skrålandes i öronen. Jag hade grymt bråttom och har så fruktansvärt mycket att göra att det inte finns timmar nog. Men jag var ganska tillfreds på något sätt i alla fall. Nånting roligt måste jag ha tänkt på för folk runtomkring började le de också. 

Telefonen är återfunnen förresten! Jag är inte längre handikappad!

alive, still

Okej okej, jag lever! Längtar efter perioden när man får gå och lägga sig samma dag som man gick upp och inte tvärtom, längtar efter att hinna träna och umgås och höra av mig till alla som jag oplanerat rådissat. Känner mig skyldig, många nyfiket entusiastiska frågor har totalsågats vid rötterna för sånt får jag inte svara på. Stämningssänkare, ett riktigt ankare. Helt tråkigt I know.

Sånt som har varit kan jag försiktigt hinta om, som Stugan till exempel. Det var riktigt kul! Tappra själar som aldrig sover. Däremot blev jag så jävla förbannad för en incident, och rädd för mig själv. Jag vill inte hamna där jag var. Jag kylde ner mig i havet och gick sen ut på terrassen för att titta på stjärnorna och tänka. M min ängel kom och pratade om ingenting och det var så skönt att bara stå där och känna att det som varit inte spelar någon roll.

Men mina helgplaner som borde bestått av sömn och vila ruinerades, istället blev det träning och släkt-tjosan. Kusinkalas! H blev lycklig över en fjärrstyrd T-Rex och ett par gympadojor med hjul i hälen. Bland annat.