Det verkar som att jag gjort stort intryck på E, fick just ett mail på komplicerad engelska. Komplicerat, för han ‘inti klara spraket sersilt bra’. Kort och koncist, två rader. Killen låter kär.
Ställer mig frågande men visst är det lite sött. Fortsättning följer, utvecklingen bevakas.
Killen i strandbaren heter Kermit. Som grodan. Vi muppar vidare.
TIPS: Alla som åker till Alanya bör gå på Aspendos restaurang (och hälsa från mig)! Maten var den bästa vi åt och personalen den absolut trevligaste och personligaste! De kommer skicka julkort till oss…
Uppvaktningen hade hög nivå må jag säga. Komplimanger, blommor och ‘you are beautiful’ på bruten engelska. Som i en romantisk komedi, en ring föreställande en stor blomma, vikt och ihoppysslad av en servett. Förlovningsservetten som M beskrev den. Bara den inte blir blöt…
En liten grabb som på många sätt liknar brorsan gick runt och sålde femkronors armband. Ena kvällen skakade vi bara på huvudena och log men han sprang omkring och skrattade i alla fall, dansade med servitörerna och rufsade om i mitt hår. Nästa kväll när han fick syn på mig släppte han allt han hade för händer och sprang emot mig med en stor kram. Jag har fått en bror till. Vi busade lite och sen var jag såklart i stort behov av ett sånt där armband.
Han fick välja vad han tyckte att jag skulle ha. Ett enkelt armband av vita blankpolerade stenar i form av små hjärtan knöts omsorgsfullt om handleden. Det ser bra ut mot brännan dessutom!
E, som gav mig servettblomman, lovade att de skulle ta hand om honom.
Gratis käk på BK som kompensation och skånetjockisarna jublar sinsemellan. Visserligen missar de anslutningsflyget till Malmö men det är tydligen lätt värt det.
Flygplatsen är kall och liten. Magen gör uppror mot snabbmaten så jag ger upp halvvägs. Det är inte riktigt min grej. Böckerna är utlästa så vi ägnar de tre timmar som plötsligt blivit fem åt det klassiska flygplatstidsfördrivet parfymdoftning.
Acqua di Gio by Giorgio Armani blir nästa att införskaffas. Den är jättefräsch!
Femtio grader på den förbannade skuggfria trottoarkanten, tillsammans med den energiske picolon som rusar fram och tillbaka och flyttar runt resenärernas väskor medan de själva uppgivet ser på. Han får hållas och får någon krona för besväret. Bussen har fortfarande inte dykt upp och samtliga inblandade längtar efter AC:n. Den efterblivne mannen grymtar högt i en besviken ton och lilltjejen börjar gråta, hon är den enda som inte vant sig. Mumlar ett tyst ‘jag håller med honom’ till M som nickar.
Guiden Andreas som verkar känna alla andra (Sällskapsresan skickar minnesbilder av blekrosa och ovana svenskar på charter) låter meddela att planet är minst tre timmar försenat och att bussen ska ta oss till ett shoppingcenter istället. Ett ilsket råmande läte från bak i bussen. Andreas ler generat.
Starbucks och litervis med vatten är räddningen. Temperaturen i bussen stiger. Tillslut har syret tagit slut och samtliga somnar medan bussen skumpar vidare. Shoppingen var ingen höjdare och missnöjet har blivit uppgivenhet. Guiden parkerar oss i bussen på en vindstilla och stekande parkeringsplats med orden ‘vi måste vänta här på besked om planet lyft från Arlanda än. Det kan ta en kvart eller så. Lämna inte bussen’. Såklart vi inte lämnar bussen, det är enda platsen med skugga inom en radie på femhundra meter. Pucko. Och vi har ju ändå redan svimmat. Det är väl dumt att ändra på ett vinnande koncept?
Livet har såklart sina ups and Downs och just nu är det lite down. Fallit för trycket I guess men även jag kan tydligen bli sotis trots att det hände för länge sedan. Eller hände det? Sånt där vet man ju inte riktigt men magkänslan, den magkänslan…
De säger att man ska lita på den men hur kan man det när den haft fel så många gånger förr? Jag menar i vissa sammanhang har den ju inneburit en stunds omkringsvävande på närmaste moln med guldkant (oftast återfunnet ca sju himlar upp), tills det visat sig att det blivit så mycket guldkantade moln att det plötsligt är mulet.
Hajar du metaforen? Killen var inte alls intresserad och man tröstar sig med en annan. Pengar och teknik går inte alltid hand i hand. Men det är bara tillfälligt. Gräset är såklart grönare på den andra sidan och man jagar vidare efter en förmodad lycka, men som i drömmen kommer man aldrig framåt, man springer i slowmotion trots att man kämpar som ett djur.
Nästa gång jag drömmer sådär - väck mig då och håll om mig. Jag behöver sånt.
Klockan ställs på 04.00, taxin kommer kvart över. Varför måste man vara på Arlanda minst två timmar innan avgång? Inget är öppet där vid den tiden heller, ingenstans att köpa frukost. Springer ner om en stund för att köpa lite yoghurt och juice för om vi inte får någon mat blir vi två Häxan Surtant, och hur kul är det som ressällskap?
Kalkonien! Längtar efter äventyr men M vill bara sola. Kameran är kass också, bytte batterier igår och redan stänger den av sig själv. There will be photos, promise! Hundratals på en bokslukande M på en strand som verkar vibrera av värmen, men dock.
Okej, problem med längden. Folk har det. Okej, försök till lösning. Trivs man inte och gör något åt det är väl det bara positivt.
Dagens sämsta försök till långt intryck: Man, 70-talist, kortare än jag. Hittills inget att höja på ögonbrynen åt. Men snälla du, det är inte fiffigt att sy upp byxbenen såpass att de ser för korta ut! Om möjligt var intrycket att du var ännu kortare!
Han ville ju bara att det skulle se ut som att han var för lång för kläderna han bar…
Dagens ‘på god andraplats’: Säkert väldigt roligt att beställa tailormade och tydligt markera för skräddaren att kavajen måste vara för en extra lång person. Och väldigt roligt sedan för omgivningen när denna extra långa kavaj knallar omkring med ett innehåll som inte är längre än 1.50. Med uppsträckta armar.
Jag ska skaffa mig en studio. Ännu en utställningsförfrågan och massa nya idéer pockar på, men platsbrist (bland annat) håller mig tillbaka. Men sommaren innebär i alla fall inte tidsbrist.
Litegrann kanske jag behöver skapa också.
Då behöver jag material att jobba med, och jag ska köpa ny symaskin. En bra kamera. NY-metoden, stora takfönster och stora drömmar. Might lead somewhere, you never know you know…
Känner mig lite som Carrie där jag sitter med datorn i knät och skriver. Det slog mig bara. Kanske för att jag har tagit på mig de nyinköpta pjucksen (en dec klack, lack och slingback) och skriver artikelmaterial. Jag har nog bara fått det hela på hjärnan, men interaktiv fika med fnittrigt tjejsnack angående våra egna bekännelser så måste jag erkänna vissa likheter.
Hehe. Norgevarianten av Filip&Fredrik. Nivån är inte alls lika hög. Eller låg. Skitsamma, de är inte alls lika säkra i sina roller utan känns på något sätt smått obekväma i de situationer de sätter sig i. Halvhjärtade besök och framtvingade skratt. Anyway.
Batterierna tog slut och därmed också musiken. Snäckorna fick agera omvärldsskydd eller som det så fyndigt var beskrivet i den där boken som gavs bort - ‘jag är i min manbubbla’. Nog för att jag inte är man men det fungerade.
En slags frihet. Folk öppnade sig på ett helt annat sätt, på sätet mittemot pratades det högt och förtroligt i mobilen och fastän jag nyfiket betraktade och fick ögonkontakt fortsatte skvallret. Jag hörde ju ingenting. Jag lyssnade ju på musik. Det är förvånansvärt vilka problem människor står inför, vissa smådetaljer en annan inte skulle bry sig om men också större spektakel som bara finns på film.
Om hakan föll ner och pratet dämpades där mittemot mig var det bara att ljudlöst mumla det hemliga watermelon några gånger och trumma lite med ena foten. Genast avslöjades några hemligheter till. Om hur den ena hade en affär med en tredje medan den andre som var gift med den fjärde hade barn med den tredje som sportade tillsammans med den förstes barn och dennes äkta hälft söp… Intriger. Om hur de framtida arvingarna till en suicidal man redan börjat argumentera för hur tillgångarna skulle delas upp.
Men en bra film kräver sin filmmusik och jag började längta hem till laddaren.
