Jag skulle vilja prova nåt annat, trots att det känns som ett svek. Det har gett så mycket, mynnat i så mycket erfarenheter och ansvar. Jag som har så lite tid.
Att tiden inte räcker till är anledningen till att träningsfrekvensen varit så låg. När skolan slutar är klockan för mycket och det finns inga fler pass. Men samtidigt gnager det i bakhuvudet något om att intresset kanske inte ligger på topp längre. Jag har trots allt sysslat med det här sedan jag var 9-10 år och jag är nyfiken på att prova något annat.
Jag kan liksom inte bara ge upp, men samtidigt förstår jag E och T som jag såg upp till så mycket. De som lärde mig sporten och som fick mig att se nöjet i det. De slutade båda två. E hade varit på mattan sedan han var liten så ingen höjde på ögonbrynen när han sade att det var dags att se sig om efter något nytt. Lite trist var det allt men då var jag mitt inne i smeten, nyhetens behag, och jag tänkte inte riktigt på att mina två förebilder bara försvann. Jag tror förresten att jag såg T häromveckan.
Det handlar inte om vad jag skulle välja att göra också eller annars, utan huruvida det känns okej att för en stund inte satsa på den sport som betytt allt för mig. Den räddade mig genom.. ja, ni som vet vet. Ni andra får nöja er med att kanske inte riktigt förstå innebörden i beslutet.
