Axlarna är brända, fötterna plåstrade och sömn är en bristvara. Smällar man får ta kan tyckas, samtidigt är det en del av charmen. Känslan av att komma tillbaka trött och skitig och helt mörbultad är också på något sätt en seger, allmänheten flyttar ett steg bakåt men ryggen är rak och ett brett leende spelar i ansiktet.
De hade abonnerat tunnelbanan. Femtonhundra pers klämdes in på nedsläckta tåg utan destination. Linje 13.
I Alby var Hangaren, självklart med H:et utbytt mot ett L, gasquestissad (översättning: iordningställd för fest). Sittning med prisutdelning för allt ifrån bästa tekniska lösning till bästa vagnsblogg, samt bildvisning och annan underhållning med gamla Sångledaren och Kårspexets Billy som konferencierer, disho och oväntad konsert med E-Type i egen hög person är bara några inslag i den fullspäckade kvällen. Han känns väldigt sympatisk. Musiken går att orda om och jag skakar nog mest på huvudet, men han gör det med någon slags stolthet som är imponerande. Som I sa.
Det här kommer jag aldrig att glömma. De abonnerade tunnelbanan. Bara en sån sak. 1500 personer på gasque. Det är ingen liten grej.
