Island tur och retur, första egna lägret. S och jag virar in våra vapen i lakan och lägger dem på specialbagagebandet. Röntgenkameran visar tydliga svärd- och knivformer på skärmen vilket gör flygplatskvinnan fundersam. “Is it fishing-gear?” frågar hon misstänksamt.
Det är mycket mycket dumt att berätta för en säkerhetsvakt att nej, det är bara våra vapen.
Gamla hederliga Debaser gästades igår kväll efter en mysig grillkväll på Lappis Beach, än en gång med en vakt som lät ögonen spela mellan mig och mitt leg för att slutligen släppa förbi mig. Inte förrän i november borde jag få svänga mina lurviga därinne, men hittills har jag inte blivit stoppad och oddsen för att de skulle säga nej minskar för varje dag som går. Uppenbarligen var temat Rockabilly, något som hade lockat en betydligt mer stelbent och tunnhårig publik än det vanliga klientelet.
Träffade en riktig gammal söderkis med samma dialekt som lodisarna i Ivar Los park vid garderoben. Cleant. Skön snubbe, familjefar och smått yr av öl och vild dans till livebandet. Vi kom överens om att jag skulle ta över stafettpinnen och den lämnades inte vidare förrän några timmar senare. Tiden går fort när man har roligt men mr Miyagi fanns inte att hitta. P och jag hittade istället en mr Miyagi Jr.
Promenad till maskinparken i en hetta som påminner om kamelridningen i Sahara. Dumt ställe att lägga busskortet på egentligen. Äpplen i en påse och solglasögon på, tunnelbanan rullar hemåt och det skriker om spåret. Ikväll tar vi med en fotboll till Lappis, grillar lite, chillar lite.
Här laddas det upp med diverse nödvändiga detaljer. Koffeinkickar och pennor i mängder, listan med sammanfattningen av kursen, flera sudd, en kofta. En sockerchock och energinivån stiger, hoppas på att detsamma gäller prestationsförmågan. Tankarna avleds för en stund och vännerna stöttar.
Stöttar tillbaka också, leker kärleksguru för en stund och det går riktigt bra, en förmåga som sitter kvar sedan gymnasietiden. Kärlekeriet har dock övergått i något som snarare liknar ett behov av sexråd. Alla dessa förkortningar folk håller sig med, förr blev man exalterad över ff. Numer är f substituerat med k och exaltionen är högre. Önskar att livets nyheter fortsätter att påverka oss såhär, att fascinationen ökar. Exponentiellt.
Svaren på frågorna är över förväntan bra och budskapet kommer tydligt fram. Professionell? Är det på grund av psykologikursen eller baseras det på egna erfarenheter? Om det nu är så lätt att förklara för andra, finnas där och stötta, ge rätt svar och presentera eftertraktat välfungerande lösningar - varför är det då så svårt för egen del? Att leka är en sak, men när det kommer till det mer seriösa behovet är det genast svårare.
Den aktiva klassen är i farten igen, den underbart sociala gruppen människor som inte verkar kunna vara utan varandra.
P3 på gång under sommaren:
Listan tar aldrig slut! I love it!
Fotboll i Bergsgruvan tillsammans med ett antal småligister på en meter över havet, allmänt sommarlovsgöra och grillning på Skinnis ikväll - kan det bli bättre?
Någon ska hålla passet också och ikväll är det jag som står för det, samtidigt ska det spurtas med tentaplugget inför morgondagen.
Graderingsmarkeringen jag köpte å dojons vägnar kom bort sig under fotbollen, men vad gör det? Jag köper ett nytt innan passet.
Favoritfilmen! Den här kan jag se hur många gånger som helst.
Hur många skådisar krävs för att göra en bra film? Heter han Jean Reno så krävs det en. Heter han Gary Oldman så krävs det en. Här spelar de mot varandra, tillsammans med vackra Natalie Portman. Kan det bli bättre?
Kan inte säga annat än se den!
There’s a bumblebee in here and the drone reveals a desperation. Something’s between it and its freedom. If you can’t see the glass - is there a window?
I feel trapped winthin these walls like the bumblebee does, even though I’m able to leave. The only difference is that I might be unable to come back. The bumlebee can break the glass as little as I can break the boundaries I’m struggling with. I can’t explain that to you and your naivety is enviable.
Brudarna håller samman trots många många mil emellan men de andra då? De som bara finns runt hörnet, vad hände med dem? Vad hände sen? Tjejligan som röjde runt och ägde stan på nätterna och skolan på dagarna. Kung på natten kung på dan heter det och det kan betygen bevisa. Mycket dumheter blev det såklart och det är ingenting jag skäms för. Skrattade ofta åt hur oskyldiga och propra klasskompisarna trodde att vi var. Oj om de visste.
Envisheten sitter kvar och det är väl därför vi pluggar vidare allihop. Ponera att jag pluggar alla mina fem år på raken, då kommer jag att vara civilingenjör vid 23 års ålder. Det kommer jag nog inte göra i och för sig, eftersom NZ lockar så.
Men vad hände med de andra? Statistiskt sett skiter det sig för någon. Totalt.
Det är en svindlade obehaglig tanke. Jag tyckte om mina klasskompisar.
