Hela världen är i chock. Tiden stannar tilfälligt upp och allt händer i slowmotion, den sommarlycka som virvlar omkring utanför är för mig inte riktigt nåbart. Så plötsligt.
Sånt här händer inte.
Det är som en film, en sån där spännande då man måste ha någon att hålla om, längtar efter upplösningen. Uppriktigt sagt ställs känslorna på högkant när man hals över huvud kastas in i den filmen, när det overkliga och spännande plötsligt blivit verkligt. Som en kuslig påminnelse om livet som gång på gång lurar döden, men som ibland själv luras. För jag känner mig lurad.
Någon har tagit någon ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag som har livet kvar.
Det skiljde sju dagar mellan oss. Vi sa att det aldrig skulle finnas någon som kunde dela oss, men det fanns det.
