Lasse Nilsen folks, med en tolkning av Hello. Alla ni som var på Systerobror den 19e mars, den dagen Rheborg INTE var där, kan säkert hålla med om att den kvällens version vida överstiger den här i klass.
Och jag är ledsen för den kassa upplösningen precis i början…
Mina små busfrön, mina gnälliga, bråkiga, stökiga klätterapor. De är allt ganska fina ändå.
Att brutalt väckas alltför tidigt av ‘jagskaintehoppaisängenjaglovarfastbaralite’, kalla fötter och en hel livsåskådning upplevd under ett ögonblick och sammanfattad i en mening hör inte till ovanligheterna. Därför imponeras man av den otroliga medkänsla som ändå finns där nånstans. Naket och avskalat ärligt, med snuttefilten i ena handen, ståendes vid sidan av sängen med en kort förstående blick. Han renoverar interiören med pekfingret och jag tänker att han borde sluta med det där. Det ögonblicket var över lika fort.
Vardagen kom tillbaka, ljuset sipprade in genom gardinerna och väckarklockan ringde. Så plötsligt fast ändå självklart. ‘Vi ska bygga koja under bodet så du måste äta frukoss i vadassrummet.’
