Sakta vi gå genom stan

Jag sysselsätter mig ibland med att promenera till skolan. Väldigt hälsosamt. Det tar i alla fall trekvart, och det är riktigt skönt såvida man inte har en tung väska - vilket inte är så ovanligt i och för sig.

Egentligen var jag alldeles för tidig, men jag tänkte sitta och läsa tidningar och äta lunch på rehab i lugn och ro. Slippa kön för en gångs skull. Det visade sig att jag inte var ensam om de planerna, träffade några P3or i väntan på microplinget. Jag och M passade på att ha lite tjejsnack. Självklart var jag tvungen att berätta om ‘the hot guy’ jag träffade påväg dit.

Jag hade lallat omkring vid Humlegården och nynnat på nån låt som spelades när jag fick syn på en lirare på andra sidan gatan, och det var ingen dålig syn. Man känner på sig när nån ser på en, så det var kanske därför. Lite surfare, solbränd, glad. Tillslut gick han över gatan och vi gick och snackade ett bra tag. En fotograf minsann.

I och jag kom överens om att det kunde vara en klyschig kärlekskomedi. Fast då hade vi behövt gå och stirra fånigt på varandra många gånger och skapat rutin, tills det en dag regnade och vi genomblöta var tvugna att hitta skydd tillsammans.

Solstickan humor

Det är så skickligt att klämma fram de där tårarna! Bara att med vilje börja gråta är en bedrift, men att göra det samtidigt som man försöker hålla sig från att avlida av skratt… jag är imponerad. Helt imponerad!

Btw: hon i publiken som heter Elin, ja hon svimmade nog förresten men hennes kompisar jublar!

Ska sånt vara pinsamt?

Nu har orkidén slagit ut igen, den som jag fick i present för ganska länge sedan. Det är som att den känner på sig att nu jävlar, nu är det dags att blomma ut och kräva uppmärksamhet, bli sedd och omskött. Min orkidé har personlighet på det viset. Vacker är den också. Tack A!

Jag genomförde de där ärendena jag skulle ha gjort förut, fast tandkrämen och filen som egentligen var målet fick stå i skuggan av en onaturligt stor mängd toapapper. Två stora kassar fyllde jag bara för att det var så billigt, och jag fick målmedvetet och bestämt pilla ner tandkrämstuben och filen på sidan. Sedan bar det av hemåt och det är lustigt egentligen, vilka blickar man får bara för att man tar med sig affärens toapapperförråd hem. Jag fick motstå det plötsliga infallet att snällt förklara för tanten vid övergångsstället att ‘det är ingen fara, jag har bara diarré’ eller mannen med cykeln, ett skyldigt ‘det är inte till mig!’. 

Jag känner hornen växa i pannan. Sånt kan jag roa mig länge med - att undersöka folks reaktioner. Förresten kanske blickarna istället handlade om ett förundrat ‘vad flinar hon åt?’ när jag föreställde mig hur de skulle ha reagerat på en sån kommentar.

Music for all

 May I introduce Armand Mirpour. Det är något som är bekant med honom, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Bandet, med samma namn, gör i alla fall riktigt skön musik.

Jag tänker inte recensera på något sätt. Avgör själv; www.myspace.com/persianarmada