Betonggrisar och Rosa Pantern

Tänk glitter, paljetter och fjädrar, volumiösa frisyrer och rosa rosetter. Tänk Disneyprinsessor. Jag har med mycket glimt just lagt den sista touchen på N och S som ska iväg på en prinsessfest, erkänt småavis. Själv ska jag vara bondmora till kvällen, förklädet är struket och korna mjölkade.

Jag kommer bli så söt så, blev mäkta imponerad över mamma som faktiskt hade ett förkläde med både brodyr och volangkant! När jag väl provade outfiten insåg jag hur roligt vi kommer ha, så hur sotis jag än var på glamouren tar jag tillbaka allt!

Djursubstitut som fårskallar och betonggrisar dyker upp i huvudet. Mjölka kossor finns inte heller med i bilden så det får väl bli en rosa pantern i baren istället. Jag håller med dig S, den är mycket godare än white!

Automatiskt blaskigt?

Dubbel W vid Odenplan är ett café i min smak, nyligen funnen, min plånbok muttrar däremot dystert vid tanken. Men tiden jobbar mot mig så så mycket fika kommer det inte kunna bli den närmaste månaden.

Ledsen alla cafénötare, alla ni andra som tycker om att snacka skit över en kopp då och då och gärna gör det med mig!

Men studenter ska ju också leva och att injicera koffein har visat sig vara en hyfsat effektiv metod att hålla gluggarna öppna de där sista timmarna. Så kaffe blir det ändå.

Automatkaffet, även i sin mest utsvävade form, går inte att jämföra med de oräkneliga favoriterna på favoritcaféerna. Det funkar – för nu är ju syftet inte timlånga diskussioner om det klassiska ‘allt och inget’ utan snarare den sista livlinan, när man redan ringt en vän, frågat publiken och tagit bort hälften av alternativen.

Ingen sommar utan grillkvällar

Observatorielunden, engångsgrillar och en hemmagjord fotboll. Det känns som man är sjutton igen, vi sitter i eftermiddagssolen – snackar skit, spånar quarneval, spelar sopboll och terrängboule. Skratten hörs långväga och i utkanten av den ring vi sitter i får vi tillfälligt sällskap av en förståndshandikappad pojke som gärna vill vara med.

Oftast befann man sig i och för sig i vitan eller tanto när det begav sig. Nära hem om inte annat. Dessutom var det lite av en grej att vara just där.

Årets första riktiga grillkväll slutade hemma i Tyresö trots att jag allra helst hade knallat hem till söder, nynnar på Fritjof Anderssons Paradmarsch och undrar om det inte finns en lite somrigare låt att få på hjärnan.

Det blir ‘Ingen sommar utan Reggae’ och plötsligt får jag studentenryck och den långa vägen hem blir lite kortare.

Kom sommar kom sol!

En av dagarna efter denna långa antivinter var jag på väg hem till en kompis. Helgen hade varit full av regn och gråa dagar, så morgonens sol var mer än välkommen och jag tog en omväg genom parken för att få så mycket som möjligt. Han i sin tur hade stått i köket och känt solen värma äntligen, vände sig om för att se, och där kom jag! Det var som ett tecken.

Så vill jag ha det, att jag kommer med solen. Som att det är jag som kommer med värmen och glädjen och lata dagar med glass och grill och bad och vänner.

Kommer du ihåg hur det var förra sommarn?

I vimlet av fulla studenter som glatt dansade omkring och sjöng med musiken, som beställde obegripliga drinkar eller körde på det säkra kortet öl eller cider, som lyckligt kastade sig i famnen på allt och alla precis som vi var bästa vänner allihop – i det vimlet var vi igen. Studentminnena ville bli återupplevda och viljan fanns där. Några av oss hittade varandra igen, gamla klasskompisar som aldrig riktigt hann lära känna varandra, men att hålla masken är vi bra på och vi kramades minst lika mycket som alla andra.

Jag lever i en annan rytm nu, har ett annat tempo och andra saker som pockar på uppmärksamhet, lockar. Det går alltså inte att ta studenten igen, det kommer aldrig att fungera på det sättet. Järngänget från då hade kul och en bra fest uppskattas alltid, men studenten måste få stanna vid vad det var, när det var.

Grattis till studenten kids! Det sista kan ni stryka nu när festen är över och ni tvingas ta smällen som vi också gjorde. Baksmällan. Så grattis till studenten! Rävarna hade skitkul men det slår inte förra årets prestationer. Kanske för att det var oss det handlade om då. Är vi egoistiska?

Det känns tryggt på något sätt

I la Paz är man bra på det här med el.

cloudy sky

 Just nu spanar jag in David laChapelles bilder. Häftiga, provocerande. Om man ändå inte skulle lalla iväg till Fotografiska…? Jag har ju ändå till den 11 maj på mig. Någon som hakar?

In i dimman

Flaken kommer börja rulla på våra gator igen, precis som studenterna när de är på väg hem från skivorna. Jag tittade igenom mina gamla studentbilder och drabbades av okontrollerade skrattattacker, glädjerus från då som lämnat spår och som aldrig rinner av. Tänk att ett avslut kan vara så roligt.

Till helgen kommer jag återigen att drabbas av detta när vi knallar iväg till den där skivan. Det är jag och tjejerna från gymnasiet som ska gå, snacka nostalgi!

Avgång 08.10

Jag börjar komma in i rollen som HVM, hovmästare, trots att jag blev lite besviken först. Det erkänner jag. Bussresan till helgens phösarinternat ägnades åt att fiffa theme-sånger till gruppen. Fantasin sträckte sig dock inte längre än att godtyckliga ord byttes mot HVM i väl utvalda sånger i sångboken. Insatta kanske känner igen ‘HVM, kläm nu i!’ vilket var den bästa omskrivningen då fortsättningen verkligen relaterar till vad HVM gör. Tjifen var inte lika positiv till att sno sånger rakt av.

En seriös dag och en seriöst rolig kväll! Gasque till 100%! Vi måste ju såklart öva på det tills n0llan kommer. Flera gånger säkert.

På något sätt känns det mest safe att inte redogöra för kvällen. Jag tror inte att jag är riktigt säker på vad som stämmer så jag håller mig på den säkra sidan. Den här gången.

Spons? Någon?

Nej det är inte praktiskt att knalla omkring i Louboutins till vardags, och gympadojor hittar man inte på Donna Karan. Å andra sidan är det något som en tunn studentplånbok inte tillåter. Alltid.

Men om man till exempel klarar en tenta? Eller om man på annat sätt känner sig lite extra värd det? Då måste man självklart få unna sig det, och egentligen är det väl tur att jag rent ekonomiskt inte har möjlighet för jag är så jävla värd det hela tiden!

Speciellt nu kan jag inte behängas med mängder av shoppingkassar på grund av en frack, en schmeck och 64 stycken tidningar. För skam den som ger sig, jag har lyckats hitta en frack size jätteliten! Applåder!

Stolt över detta faktum att mitt mission inte var impossible funderar jag över om det inte kan vara värt ett par Jimmy Choo…