Betonggrisar och Rosa Pantern

Tänk glitter, paljetter och fjädrar, volumiösa frisyrer och rosa rosetter. Tänk Disneyprinsessor. Jag har med mycket glimt just lagt den sista touchen på N och S som ska iväg på en prinsessfest, erkänt småavis. Själv ska jag vara bondmora till kvällen, förklädet är struket och korna mjölkade.

Jag kommer bli så söt så, blev mäkta imponerad över mamma som faktiskt hade ett förkläde med både brodyr och volangkant! När jag väl provade outfiten insåg jag hur roligt vi kommer ha, så hur sotis jag än var på glamouren tar jag tillbaka allt!

Djursubstitut som fårskallar och betonggrisar dyker upp i huvudet. Mjölka kossor finns inte heller med i bilden så det får väl bli en rosa pantern i baren istället. Jag håller med dig S, den är mycket godare än white!

Automatiskt blaskigt?

Dubbel W vid Odenplan är ett café i min smak, nyligen funnen, min plånbok muttrar däremot dystert vid tanken. Men tiden jobbar mot mig så så mycket fika kommer det inte kunna bli den närmaste månaden.

Ledsen alla cafénötare, alla ni andra som tycker om att snacka skit över en kopp då och då och gärna gör det med mig!

Men studenter ska ju också leva och att injicera koffein har visat sig vara en hyfsat effektiv metod att hålla gluggarna öppna de där sista timmarna. Så kaffe blir det ändå.

Automatkaffet, även i sin mest utsvävade form, går inte att jämföra med de oräkneliga favoriterna på favoritcaféerna. Det funkar - för nu är ju syftet inte timlånga diskussioner om det klassiska ‘allt och inget’ utan snarare den sista livlinan, när man redan ringt en vän, frågat publiken och tagit bort hälften av alternativen.

Ingen sommar utan grillkvällar

Observatorielunden, engångsgrillar och en hemmagjord fotboll. Det känns som man är sjutton igen, vi sitter i eftermiddagssolen - snackar skit, spånar quarneval, spelar sopboll och terrängboule. Skratten hörs långväga och i utkanten av den ring vi sitter i får vi tillfälligt sällskap av en förståndshandikappad pojke som gärna vill vara med.

Oftast befann man sig i och för sig i vitan eller tanto när det begav sig. Nära hem om inte annat. Dessutom var det lite av en grej att vara just där.

Årets första riktiga grillkväll slutade hemma i Tyresö trots att jag allra helst hade knallat hem till söder, nynnar på Fritjof Anderssons Paradmarsch och undrar om det inte finns en lite somrigare låt att få på hjärnan.

Det blir ‘Ingen sommar utan Reggae’ och plötsligt får jag studentenryck och den långa vägen hem blir lite kortare.

Kom sommar kom sol!

En av dagarna efter denna långa antivinter var jag på väg hem till en kompis. Helgen hade varit full av regn och gråa dagar, så morgonens sol var mer än välkommen och jag tog en omväg genom parken för att få så mycket som möjligt. Han i sin tur hade stått i köket och känt solen värma äntligen, vände sig om för att se, och där kom jag! Det var som ett tecken.

Så vill jag ha det, att jag kommer med solen. Som att det är jag som kommer med värmen och glädjen och lata dagar med glass och grill och bad och vänner.

Kommer du ihåg hur det var förra sommarn?

I vimlet av fulla studenter som glatt dansade omkring och sjöng med musiken, som beställde obegripliga drinkar eller körde på det säkra kortet öl eller cider, som lyckligt kastade sig i famnen på allt och alla precis som vi var bästa vänner allihop - i det vimlet var vi igen. Studentminnena ville bli återupplevda och viljan fanns där. Några av oss hittade varandra igen, gamla klasskompisar som aldrig riktigt hann lära känna varandra, men att hålla masken är vi bra på och vi kramades minst lika mycket som alla andra.

Jag lever i en annan rytm nu, har ett annat tempo och andra saker som pockar på uppmärksamhet, lockar. Det går alltså inte att ta studenten igen, det kommer aldrig att fungera på det sättet. Järngänget från då hade kul och en bra fest uppskattas alltid, men studenten måste få stanna vid vad det var, när det var.

Grattis till studenten kids! Det sista kan ni stryka nu när festen är över och ni tvingas ta smällen som vi också gjorde. Baksmällan. Så grattis till studenten! Rävarna hade skitkul men det slår inte förra årets prestationer. Kanske för att det var oss det handlade om då. Är vi egoistiska?

Det känns tryggt på något sätt

I la Paz är man bra på det här med el.

cloudy sky

 Just nu spanar jag in David laChapelles bilder. Häftiga, provocerande. Om man ändå inte skulle lalla iväg till Fotografiska…? Jag har ju ändå till den 11 maj på mig. Någon som hakar?

och plötsligt fanns du inte till

Hela världen är i chock. Tiden stannar tilfälligt upp och allt händer i slowmotion, den sommarlycka som virvlar omkring utanför är för mig inte riktigt nåbart. Så plötsligt.

Sånt här händer inte.

Det är som en film, en sån där spännande då man måste ha någon att hålla om, längtar efter upplösningen. Uppriktigt sagt ställs känslorna på högkant när man hals över huvud kastas in i den filmen, när det overkliga och spännande plötsligt blivit verkligt. Som en kuslig påminnelse om livet som gång på gång lurar döden, men som ibland själv luras. För jag känner mig lurad.

Någon har tagit någon ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag som har livet kvar.

Det skiljde sju dagar mellan oss. Vi sa att det aldrig skulle finnas någon som kunde dela oss, men det fanns det.

Det Stora Avslöjandet

Det stora avslöjandet folks, innehållet i lådan var alltså mina nya uniformskläder! Shit pommes frites vad snygga vi ska vara då, 4.1 kilo kläder tackar man inte nej till.

På tal om det så har A och M varit och shoppat.. tre par Armanijeans, två kavajer från NK (butik unknown) nya glasögon de Dior samt en ny mobiltelefon. Lite avis sitter jag och muttrar uppåtpuffar till manekängen.

Själv är jag glad för jobbkläderna!

mvh Posten

Till att börja med kan jag meddela att jag är en nyfiken person. Hemskt nyfiken, och jag har fått ett paket. Avsändaren är okänd men det står att det väger 4.1 kg så posten orkar inte leverera.

Tystnad. Tankeverksamhet.

4.1 kilo! Vem skickar fyra kilo paket till mig och vad kan det vara? I det här läget gås alla paketskickarbenägna släktingar och bekanta systematiskt igenom i mitt huvud.

Jag läser texten igen, ett intetsägande ‘Du har paket att hämta’ utan punkt stirrar tillbaka. Jag kommer fortfarande inte på någon som skulle kunna få för sig att skicka något till mig. Fyller jag år? Har jag beställt något? Nej och nej blir svaret inte helt otippat på de frågorna.

Så typiskt att träningen slutar när posten just stängt. Det innebär att jag måste vänta till imorgon! Jag blir galen!

Fast vad spännande!