Åh herregud. Hur ska jag orka ikväll? Fox! Hjälp! Hehe, jag är astaggad i alla fall.. kan man vara annat?
Förkör någonstans, blir det Debaserpop som ljumma sommarnätter passar så bra till eller blir det intown brathouse sen? Framtiden utvisar…
Och hur ska det bli nu då? Fröken virrpanna, fröken velig, NFA-förhållanden leder ingenstans!
Irriterad på mig själv.
Välkommen hem svarar högen med post retligt. En mer än behövlig powernap senare ska Saltis få sig ett besök, lite sola på bryggan, lite sällskap. Bakis är fel ord, men übertrötthet ger i princip samma effekt på sysselsättningsfrekvensen.
Grillning i Tumba och efterfest på eran balkong, tre timmar sömn. Vi höll ju hårt på våra väl inarbetade och idogt utnyttjade titlar som Paparazzis och jag ser att du fortfarande jobbar hårt på den fronten. Men något har hänt här på min lilla ö, kameran är paj eller i alla fall grymt skruttig. Batteritid på två minuter och slutartid på fyra. Minuter. Vad hände med underbart är kort? Det hinner bli en halv bild trots viljan och entusiasm i all ära men det krävs nåt att fota med.
Mormor ringde strax innan pendeln gick imorse, förvånad över var jag befann mig och vid vilken tid. Hon fnittrade roat ‘jaha sov hos en kompis’ medan pryda morfar hummade tyst. Att bara ’sova över’ är alltså en förteelse som inte längre existerar. Knas. What’s that all about??
Hallonland, byggställningar och bad. Skönt att vara tillbaka i den stora staden, pulsen, asfalten. Det var inte omöjligt trots stejk och andra hinder. Det är här jag hör hemma.
Frisbee i Bergsgruvan och en promenad på stadens gator. Andas in avgaser och annan skit men det gör inget för jag älskar detta liv. Asfaltsbarn. Söderböna. Alltid!
Y och jag konstaterade att jag inte klarar mig utan det här, att vi inte klarar oss utan det här för hur ska vi annars kunna gå hem och skämta om räkor och Chewbacca? Den stora staden.
Good to be back anyway. Träffa gamla kompisar man saknar. Jag har ju i princip varit borta sen början på juni och det känns!
Vafasen då för kan man undra men det är såklart den som sitter bakom ratten som styr. Ibland beror det inte på föraren. Vägen svänger och det gäller att hänga med, även om det som kommer sen är en backe. Man kämpar uppför backen och kan glädja sig åt att det bara är nedför påväg tillbaka.
Det går utför, fort, om man inte kan stoppa det kan man hamna snett. Då spelar det ingen roll att vägen inte svänger.
En tvetydig liknelse, backen. Det är kämpigt uppåt och går lätt nedåt. Men nedåt är utför och det blir lätt snett.
Av alla hundra nya ansikten är det ett jag känner igen, ett som särskiljer sig från mängden och ler mot mig mitt bland allt det gråa och beska. Som taget ur Sin City.
Dina gröna ögon lyser och vad ser du då när allt är grått?
Vacker och vidrig, så enkelt och rättframt beskriver jag raden av ord som dunkar mot tinningarna. Lågtrycket får beskyllningar och du kokar te för du har hört att det hjälper när någon är upprörd. Fastän Two and a half men inte är den tryggaste källan.
Kort och gott rått. Skratta du åt en förbannad sanning och erkänn att det är välformulerat. Tackar TT som trycker på de rätta knapparna.
Även om själen min
Blev skändad o sliten
Var hans kuk faktiskt
Jävligt liten
Det verkar som att jag gjort stort intryck på E, fick just ett mail på komplicerad engelska. Komplicerat, för han ‘inti klara spraket sersilt bra’. Kort och koncist, två rader. Killen låter kär.
Ställer mig frågande men visst är det lite sött. Fortsättning följer, utvecklingen bevakas.
Killen i strandbaren heter Kermit. Som grodan. Vi muppar vidare.
TIPS: Alla som åker till Alanya bör gå på Aspendos restaurang (och hälsa från mig)! Maten var den bästa vi åt och personalen den absolut trevligaste och personligaste! De kommer skicka julkort till oss…
Uppvaktningen hade hög nivå må jag säga. Komplimanger, blommor och ‘you are beautiful’ på bruten engelska. Som i en romantisk komedi, en ring föreställande en stor blomma, vikt och ihoppysslad av en servett. Förlovningsservetten som M beskrev den. Bara den inte blir blöt…
En liten grabb som på många sätt liknar brorsan gick runt och sålde femkronors armband. Ena kvällen skakade vi bara på huvudena och log men han sprang omkring och skrattade i alla fall, dansade med servitörerna och rufsade om i mitt hår. Nästa kväll när han fick syn på mig släppte han allt han hade för händer och sprang emot mig med en stor kram. Jag har fått en bror till. Vi busade lite och sen var jag såklart i stort behov av ett sånt där armband.
Han fick välja vad han tyckte att jag skulle ha. Ett enkelt armband av vita blankpolerade stenar i form av små hjärtan knöts omsorgsfullt om handleden. Det ser bra ut mot brännan dessutom!
E, som gav mig servettblomman, lovade att de skulle ta hand om honom.
Gratis käk på BK som kompensation och skånetjockisarna jublar sinsemellan. Visserligen missar de anslutningsflyget till Malmö men det är tydligen lätt värt det.
Flygplatsen är kall och liten. Magen gör uppror mot snabbmaten så jag ger upp halvvägs. Det är inte riktigt min grej. Böckerna är utlästa så vi ägnar de tre timmar som plötsligt blivit fem åt det klassiska flygplatstidsfördrivet parfymdoftning.
Acqua di Gio by Giorgio Armani blir nästa att införskaffas. Den är jättefräsch!
Femtio grader på den förbannade skuggfria trottoarkanten, tillsammans med den energiske picolon som rusar fram och tillbaka och flyttar runt resenärernas väskor medan de själva uppgivet ser på. Han får hållas och får någon krona för besväret. Bussen har fortfarande inte dykt upp och samtliga inblandade längtar efter AC:n. Den efterblivne mannen grymtar högt i en besviken ton och lilltjejen börjar gråta, hon är den enda som inte vant sig. Mumlar ett tyst ‘jag håller med honom’ till M som nickar.
Guiden Andreas som verkar känna alla andra (Sällskapsresan skickar minnesbilder av blekrosa och ovana svenskar på charter) låter meddela att planet är minst tre timmar försenat och att bussen ska ta oss till ett shoppingcenter istället. Ett ilsket råmande läte från bak i bussen. Andreas ler generat.
Starbucks och litervis med vatten är räddningen. Temperaturen i bussen stiger. Tillslut har syret tagit slut och samtliga somnar medan bussen skumpar vidare. Shoppingen var ingen höjdare och missnöjet har blivit uppgivenhet. Guiden parkerar oss i bussen på en vindstilla och stekande parkeringsplats med orden ‘vi måste vänta här på besked om planet lyft från Arlanda än. Det kan ta en kvart eller så. Lämna inte bussen’. Såklart vi inte lämnar bussen, det är enda platsen med skugga inom en radie på femhundra meter. Pucko. Och vi har ju ändå redan svimmat. Det är väl dumt att ändra på ett vinnande koncept?
Livet har såklart sina ups and Downs och just nu är det lite down. Fallit för trycket I guess men även jag kan tydligen bli sotis trots att det hände för länge sedan. Eller hände det? Sånt där vet man ju inte riktigt men magkänslan, den magkänslan…
De säger att man ska lita på den men hur kan man det när den haft fel så många gånger förr? Jag menar i vissa sammanhang har den ju inneburit en stunds omkringsvävande på närmaste moln med guldkant (oftast återfunnet ca sju himlar upp), tills det visat sig att det blivit så mycket guldkantade moln att det plötsligt är mulet.
Hajar du metaforen? Killen var inte alls intresserad och man tröstar sig med en annan. Pengar och teknik går inte alltid hand i hand. Men det är bara tillfälligt. Gräset är såklart grönare på den andra sidan och man jagar vidare efter en förmodad lycka, men som i drömmen kommer man aldrig framåt, man springer i slowmotion trots att man kämpar som ett djur.
Nästa gång jag drömmer sådär - väck mig då och håll om mig. Jag behöver sånt.
